Områdens karaktär - ett generalangrepp mot extremt bevarande

Under ett äldre Brommayttrande startade Jan Wiklund en som jag ser det mycket viktig debatt: hur kommer vi åt inställningen att nästan inget någonsin får ändra karaktär, utan allt måste passa in. Jag tycker det är synd om den debatten tappas bort, och försöker lyfta ut diskussionen till en naturligare plats. Hoppas ingen misstycker.

Nedan är diskussionen hitintills.

Bra initiativ.
Jag har heller inte riktigt greppat det här med att det skulle vara så fundamentalt fruktansvärt att komplettera ett område med byggnader av en annan stil. Det är väl det som kallas att berika och skapa mångfald, vilket eftersträvas i många andra sammanhang.

Det känns allmänt hämmande för utvecklingen och rent klaustrofobiskt att man måste vara lojal till befintlig stil. Jag har under de senaste åren bott i den Vita staden, Hammarbyhöjden, där dessa åsikter tycks vara väldigt djupt rotade.

Min teori är dock att det bara är en nimbychimär, som man använder för att eftersträva status quo, snarare än att man skulle uppriktigt vurma för arkitektonisk enhetlighet.

Det här med den Vita staden, känns också som ett begräpp som någon spann ihop på 30-talet, för att området skulle verka lite flashigare, fast det egentligen byggdes som ett arbetargetto och att än idag står äldre invånare upp för detta, precis som Wirténs lovsång av Järvafältet och försvar av förorten, snarare har med invånare än bebyggelse att göra. Helt egen specklation dock.

Går det att sammanfatta detta till ett standard klipp klistra svar för att infoga i yttranden där de tar upp områdets karaktär. Speciellt då karaktären strider mot översiktsplanen?

Inte mitt starkaste kort, men finns det inte en Jane Jacobs-idé om att likhet (i exempelvis tidsepoker) ger en mindre robust stadsmiljö som har svårt att anpassa sig till olika tiders olika krav? Kanske något att ta fram/med.

Det är väll klokt att vårda områden med stora kvaliteter, som Södra Ängby, Fredhäll, eller Hammarbyhöjden. Man kan bygga nytt, men isåfall med stor hänsyn till tidigare bebyggelse. Det finns väll ingen här som vill bygga glasskyskrapor i Gamla Stan.

Samtidigt är det viktigt att betona att alla områden inte är värda att bevara. Poängen är väll att extremt bevarande i lyckade miljöer kanske är okej, medan det är mycket destruktivt i mindre lyckade områden. Om 80% av stadens områden alla måste bevara sin karaktär har man naturligtvis ett problem. Samtidigt ser jag inte riktigt problemet med att ta hänsyn till omgivningen. Om man bygger nytt runt Globen kan man ju till exempel gärna bygga mer som passar ihop med post-modernism.

Jag vet inte Martin, jag tror nog att i alla fall Fredhäll och Hammarbyhöjden till stor del är befolkade av människor som vill bo centralt men valt bort de ännu dyrare områdena i innerstan (möjligen i kombination med billig parkering och "närhet till naturen"). Jag kan förstås ha fel, men bostadspriserna antyder nog ändå att det är så att närförort främst är ett andrahandsval.

Själv tror jag att förtätning, genomgående stråk och naturliga centra skulle göra dessa områden attraktivare för fler, och att de skulle få ett eget liv som är mer än en pizzeria, ett par källartatuerare och -frisörer.

Det finns områden/kvarter/hus som är märkta på olika slags sätt för att bevaras. De områdena bör ju så klart bevaras som så. Men det är just när "bevara områdets karaktär" där ingen sådan klassning finns och det uttalandet strider mot översiktsplanen som vi bör säga ifrån. Vi kan inte bevara alla områdens karaktär, det är inte ens önskvärt i många fall att göra så. Och det är väl just de fallen vi bör understryka.

David Nylund startade denna tråd, i vilken just detta om "Områdets Karaktär" kan vara en del av. http:​/​/​www.​yimby.​se/​forum/​thread.​aspx?​id=​260​2&page=​0​&s.​.​

Åtminstone tycks det vara så beträffande Årsta. Jag hade ett längre snack med två av de kvinnor som hårdast drev kampanjen för att bevara Årstafältet och de hävdade med emfas att alla under 40 som bodde i Årsta hellre hade bott i innerstan om de hade haft råd. De hade inget emot att Årsta "innerstadifierades". Vilket med nödvändighet förstås måste innebära att Årstas "karaktär" förändrades.

Över huvud taget är det bisarrt att man lägger en helighetskupa över modernismens områden, med tanke på att de som skapade dem avskydde sådana helighetskupor. De ansåg att stan var "en maskin för att bo i", dvs att endast praktiska argument gällde. Varför ska då det som de skapade, utifrån dessa utgångspunkter, för alltid bevaras trots att det är opraktiskt?

Stadens främsta funktion är att minimera transaktionskostnader genom att göra det enkelt för folk som har med varandra att göra att träffa varandra. Dvs att minska avstånden - både fysiska och mentala, föreställer jag mig. Allt som smakar enklaver bör därför blandas/raderas ut. Och alla utrymmen utnyttjas. Då blir staden som bäst - av rent krassa ekonomiska skäl. De gamla funktionalisterna skulle absolut ha hållit med mig här. Varför ska då funktionalismkramarna tycka annorlunda?

---

Senast ändrad 1 december 2013 18:38

Det är ett kraftigt nimby argument att säga att hela områden skall bevaras på ett visst sätt. Det finns områden som är olika klassade men det är inte alls säkert att områdena måste bevaras så bara för att någon kultur institution tycker det.

Edward Glaesers bok stadens triumf (som varit med i någon diskussion förut) har en bra lösning. I den står det att för att få en bra balans och verkligen spara de hus som är mest värdefulla borde den institution som kulturmärker hus och områden få ett visst antal. Exempelvis 5000 (i New York) och sedan kan man under en del krångel byta bort och in nya värdefulla byggnader. Det måste vara lite krångligt så att man inte plockar in byggnader bara för att något nytt ska byggas. Det går bra att klassa ett helt område men då använder man många av de 5000 skydds byggnader som msn har.

Jag tycker att man borde definiera om uppgiften för de kulturinstitutioner som Alf pratar om. De bör sparkas ur sin nejsägarroll och få uppgiften att föreslå hur inom ramen för förändringar det de anser värdefullt ska kunna fortleva. Dvs sparkas ur det formalinindränkt museala och tvingas på en mer konstruktiv roll. Staden ska inte vara ett museum, staden ska förändras utifrån behoven. Frågan är om ens hus bör vara museer.

Jag ställer gärna upp och bevarar folks rätt att bo kvar i sina hem, eller i övrigt platser som genom att vara välutnyttjade visar att de behövs. Men sådant är det ju inte fråga om här, här är det ren gnällkonservatism för konserverandets skull, att allt ska förbli vid det gamla. Och som planen i Liseberg visar går det t.o.m. långt utöver vad kulturinstitutionerna tycker.

Ja det är gnällkonservatismen som blir nimby. Vissa hus "måste" bevaras. Ta exempelvis slottet och de gamla fina husen i gamla stan. För enkelhetens skull säger vi att det är 100 hus/byggnader där och de är alla k-märkta (eller vad det nu är för märkning) och de får inte heller rivas/byggas om och därmed kommer inte heller området att få förändras.

K-märknings kommittén har i detta fallet (för enkelhetens skull) endast befogenhet att skydda 100 hus och ska de sätta igång och käbbla om Liseberg eller Årsta och dess kulturella värde så får de byta ut husen i gamla stan och använda sina 100 hus i Liseberg och Årsta.

För övrigt så är väl skogen mellan Liseberg och Östberga nästan "helig" även fast man troligtvis skulle kunna bygga upp någon form av stråk/centrum/stad där. Därmed är ju också dessa "grönytor/skogar" väldigt nimby.

Det är klart att många i Stockholm vill bo i innerstaden, men det har ju ofta att göra med prestige, bra kommunikationer, bra skolor, och annat som inte egentligen har att göra med stadsbyggnad. I en amerikansk kontext fick liknande saker länge folk som föredrog innerstaden att bo långt ut i förorter. Det är inte alls säkert att kvartersstad på andra platser skulle ha samma attraktivitet. I stort håller jag med om att områden ska förtätas med ett öga på att öka andelen liv och rörelse, men jag tror att det är klokt att göra det varsamt, om det är ett väl fungerande område.

Fredhäll är intressant eftersom kvadratmeter priser på bostäder nuförtiden faktiskt är väl jämförbara med andra delar av innerstaden. Om man tar hänsyn till avstånd till T-centralen och standard så är inte Fredhäll mindre attraktivt mätt i priser på bostadsrätter än andra delar av innerstaden.

Angående Hammarbyhöjden så tror jag det är en ganska stor del unga barnfamiljer med små barn som är nöjda med platsen, en hel del unga par och individer som ofta nog hellre vill bo i innerstaden, och en stor andel pensionärer som nog är ganska nöjda. De tre delarna är nog ungeför lika stora.

I New York finns annars gott om NIMBYism där kärnan helt enkelt är att gör ingenting attraktivare här! Isåfall stiger priserna och jag måste flytta (antagligen eftersom exakt det onekligen inträffat på många håll de senaste 30 åren), och ingen som är som mig kan bo kvar. Det har vi tur nog inte så mycket av i Stockholm iallafall.

---

Senast ändrad 1 december 2013 20:10

Martin: Det finns en väldigt konkret fördel med att bo centralt som uppskattas idag och som alltid har uppskattats överallt utom möjligen i USA perioden 1945-1980 av väldigt speciella skäl. Och det är att det är nära till allt.

Närhet är energibesparande. Man slipper lägga ner tid på transportsträckor. Denna tidsbesparing är uppenbarligen så värdefull att folk betalar fantasibelopp för den. Och undra på det så stressade som folk är.

Utan denna tidsbesparing, och det pris den betingar idag när det är ont om den, skulle det inte finnas nån status alls i att bo centralt. Det fanns t.ex. inte före 1975 ungefär, helt enkelt för att det då var tillgängligt för vem som helst. Det är det inte idag på grund av missriktad stadsbyggnadspolitik under hela 1900-talet.

Målet, från Yimbys sida och tydligen också på ett lite tvekande och motsägelsefullt vis från Stockholms stads, är att gottgöra gamla misstag och försöka få till mer närhet, mer tidsbesparing. Det är väl på det viset man ska uppfatta begreppet "promenadstaden".

Men om man samtidigt klamrar sig fast vid att allt i det bestående ska tillerkännas särskilda värden bara för att det är bestående - "bevara XXX:s karaktär" - kommer man ju ingen vart. Då kommer man aldrig att förverkliga promenadstadens ökande närhet.

Beträffande bevarande i Hammarbyhöjden - som ju ligger ganska centralt - kan man kanske säga att de som ägnar sig åt det vill bevara egna privilegier och hindra andra att åtnjuta dem. För att de ska få bo "på landet vid Stureplan" måste andra hållas utanför och tvingas till två timmars pendling varje dag. Jag tror vi kan enas om att en sådan attityd knappast förtjänar stöd. Stockholm är en miljonstad, och vi måste försöka bereda plats åt folk. Närförorterna är utmärkta platser att bereda plats på, något som ju också Årstafältsaktivisterna insåg.

---

Senast ändrad 3 december 2013 07:18

Alf: Du har rätt, det finns inget specifikt bevaransvärt med Gamla stan och Slottet. Det enda som gör dem bevaransvärda är möjligen att de finns så lite av det. Om man har som motto "största möjliga variation" gillar man att det finns en del medeltidsstad också.

Men det är knappast huvudpoängen. Staden är inte ett museum utan en praktisk anordning att leva i. Yimby har kommit till slutsatsen att en praktisk stad är en tät stad. Och då råkar Gamla stan passa in ovanligt bra. Det är (påstår Jerker Söderlind) den tätaste stadsdelen i Stockholm.

Och om man har som motto "tät stad" gillar man detta, och tycker att det är synd att man inte har upprepat det mönstret på fler ställen.

Hade man gjort detta, och hade det funnits lite mer medeltidsstad, hade det knappast spelat nån roll om man hade byggt lite nytt i den gamla Gamla stan. Som man t.ex. har gjort i Den indre by i Köpenhamn, utan skada.

Gamla stan bör alltså inte bevaras för det musealas skull, utan för att den är bra och attraktiv.

Vilket man inte kan säga om allt som Stadsmuseet vill bevara.

Jag håller med staden ska inte vara ett museum. Däremot ska de mest värdefulla byggnaderna bevaras. Samtidigt så ska det ju också gå att använda byggnaderna, vilket är fallet i gamla stan och går det inte att använda byggnaderna kan försiktig ombyggnad hjälpa till. Exempelvis: göra om slottet till presidentbostad om så vore fallet. Går det fortfarande inte att använda huset och det är väldigt värt att bevara vet jag inte. Eventuellt flytta det till Skansen eller låta det stå tomt.

Den största poängen med att exempelvis skydda endast de 1000 mest värdefulla byggnaderna är att man inte börjar skydda onödiga hus. Det vill säga att man först skyddar 1000 och efter något år bestämmer de som skyddar hus att man ska skydda 1000 till. Då blir det 2000 sedan fortsätter det och slutar med att massor av hus 20 000? skyddas och man kan inte bygga i Rinkeby för de har skyddsvärde och så vidare.

Övrigt
Här är 4 hus (minst 2, troligtvis alla 4 finns kvar) och de har en ganska bra och rolig placering i nya Norra Djurgårdsstaden där de nästan är omringade av stora flerbostadshus.
http://www.hitta.se/karta?ref=start#from=1&pageCo..

---

Senast ändrad 3 december 2013 19:31

Problemet med din ansats, Alf, är att det är så svårt att avgöra vad som är "värdefulla byggnader". Det blir någons tyckande, och så länge det inte specificeras vad det är värdefullt för är det svårt att ta det på allvar.

Jag är funktionalist. Dvs jag eftersträvar en god funktion. Jag är inte så enkelspårig (hoppas jag) som 30-talets funktionalister som bara såg en funktion i taget, men deras skygglappar ogiltigförklarar inte deras grundståndpunkt, att det är praktiska avgöranden som bestämmer.

Jag kan också tänka mig att hus som folk gillar borde värnas speciellt. Fast jag har svårt att se något annat sätt att ta reda på vad folk gillar än att fråga dom. Ungefär på samma sätt som Metro brukar fråga folk vilket stans fulaste hus är borde någon motsvarande publikation, eller marknadsinstitut, fråga vilka hus folk gillar mest. Och så sparar man dom.

Dessutom tillkommer förstås att jag är skeptisk till rivningar över huvud taget. Det är ofta kapitalförstöring, och det skapar onödiga problem för dom som använder huset. Men det är ju ytterligare en spik i kistan för Stadsmuseet eftersom deras protester inte handlar om att någon vill riva hus, utan att dom vill bygga något intill befintliga hus.

Janne jag har försökt skicka meddelande till dig här på Yimby men det funkar inte. Har du någon mail kanske så kan jag skriva till den istället? Du kan skicka den till buhrgard@kth.se.

Jag ser inte problemet med mitt det är ju nästan exakt det samma som jag citerat från dig som jag menar. Sedan kallade jag det k-kulturs-institutioner istället för metro-undersökning. För att vara lite kritisk till metrotidnings undersökningar så låter det som att det kan svänga rätt rejält från år till år vad som är värdefullt att spara och då blir det väl en härva på 20 000 hus som ska sparas plus att det börjas gnällas om att områden ska sparas när nybyggen planeras i någon skogsbacke.

Men k-kulturs-institutioner och ett rejält inflytande från metrotidnings-undersökningar vad folk gillar tillsammans med ett max antal på hur många byggnader som ska sparas plus att det är svårt, men det går att byta skyddsbyggnader om det behövs (folket och k-märkarna tycker det (vet inte hur det blir om de tycker olika, men det löser sig nog)).
Bör vara en funktionell (funktionalistisk) lösning på extremt bevarande så att det bara blir bevarande av det mest värdefulla.

Vad det är värdefullt för

Håller med om att huset även bör funka d.v.s användas inte bara stå tomt och här uppstår ju ett problem om huset är så historiskt värdefullt eller något annat väldigt värdefullt så att det ska bevaras men annars rent allmänt är helt värdelöst och obeboeligt. Men det bör inte vara ett så stort problem eftersom antalet sådana hus bör vara väldigt litet.