Vår stad

I den avslutande delen av "Vykort från Utopia" vänder Ola Andersson blicken mot framtiden. Stockholm har en god ekonomisk utveckling och en stark befolkningstillväxt, här finns alla förutsättningar för att skapa en större, vackrare och bättre stad. Men då måste man komma till rätta med den dysfunktionella stadsplaneringen. Andersson lyfter fram fem punkter som han anser att kampen för ett urbant stadsbyggande borde fokusera på:

1. Rätten att leva urbant.



Trots att efterfrågan på urbana miljöer bara ökar och trots att Stockholm fått ca 1 miljon fler invånare sedan 1940 så har innerstaden inte utökats. Man har istället under decennier levt i föreställningen att innerstadens struktur är en ändlig resurs som inte går att nyskapa. Det är enligt Andersson dags att överge denna besynnerliga inställning och börja bygga ny innerstad, så att fler kan ges möjlighet att leva urbant.

När innerstaden växer utåt bör man visa respekt för befintlig bebyggelse, som många gånger kan ha stora arkitektoniska kvaliteter. Man ska också ge värdefulla grönområden ett långsiktigt skydd. Andersson nämner i detta sammanhang Nationalstadsparken, Järvakilen, Nackareservatet, Mälarstränderna och Judarnskogen. Däremot måste man helt ändra inställning till den övriga oexploaterade mark som skiljer de olika förortsområdena åt. Den är i första hand en markreserv för stadens framtida expansion. Här framhåller Andersson vikten av politiskt ledarskap. Politikerna måste ta ett långsiktigt ansvar.



Ola Anderssons förslag till framtida stadsstruktur i Stockholm - vitt är planlagd mark, grått är grönområden, svart är vatten - klicka för större bild.

2. Rätten till en gemensam, fungerande allmän plats.



Andersson vill bryta den konstgjorda isolering som skiljer stadens invånare från varandra och skapa ett sammanhängande gatunät över hela staden. Den motorvägsliknande infrastrukturen i ytterstaden, som effektivt skär av stadsdelar från varandra, är i de flesta fall omotiverad. Trafikmängderna är, med få undantag, inte större än att de kan hanteras med stadsmässiga gatustrukturer, boulevarder och esplanader. Trafikseparerade motorleder kan i de flesta fall ersättas med trafikintegrerade gator, trottoarer och bebyggelse. Andersson exemplifierar med Karlavägen, en levande stadsgata som tar samma trafikmängd som Örbyleden.



Exempel på sektion av framtida gatustruktur i den nya staden - klicka för större bild.

3. Rätten till bostäder och lokaler till rimliga kostnader.



Enligt Andersson är bristen på billiga bostäder och lokaler ett stort problem för Stockholm. Kreativa och nyskapande människor och verksamheter, som inte har råd med dyra, nybyggda eller nyrenoverade lokaler tvingas bort till andra städer, som Berlin eller Malmö.

4. Rätten att delta i byggandet av staden.



Andersson ser tillväxten i den urbana periferin som ett exempel på att det finns många mindre aktörer som vill och kan bygga bostäder - om de får möjlighet. Istället för att tvinga ut den tillväxtkraften i en bilberoende periferi så borde man skapa utrymme för den i den växande innerstaden.

5. Skyldigheten att acceptera stadslivet.



Levande städer syns, låter och luktar. Ska man leva i staden så får man helt enkelt acceptera det och ha ett stort mått av tolerans med saker man själv kanske uppfattar som "störande". Det är stadens pris och är man inte villig att betala det så får man flytta därifrån. Enligt Andersson behövs en stor upprensning i det träsk av stadsfientliga normer som styr dagens stadsplanering.

Andersson avslutar boken med en promenad genom ett framtida Stockholm:





Ola Anderssons radhus Kärrtorp - Årets Stockholmsbyggnad 2012





Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om "Vykort från Utopia"
Utopier och arkitekter
Medborgarnas stad och maktens anläggningar
Fallet Stockholm
På väg mot Utopia